Vi har tydligen en väldig otur vad gäller djur. Nu har vi alltför många gånger försökt ha djur hemma på prov. Och av den ena eller den andra anledningen så har det inte fungerat. Tyvärr. Jag vill inte svartmåla någon, men kan säga så mycket som att ni som själva är skilda och har nya familjer kanske vet vad jag talar om ifall att jag säger att "Ex lägger sig i".......Jag och Anders har ju båda varit gifta med våra respektive barns andra förälder. Hans äktenskap resulterade i tre barn och 18 år. Mitt äktenskap resulterade i tre barn och 11 år. Vi kommer alltid få leva med att våra barns andra förälder är mer eller mindre delaktig. Inte i VÅRA liv (tack och lov), men i barnens....Ibland kan det driva en till vansinne, och man har god lust att bryta kontakten helt med den andra föräldern, men man försöker hålla det på en vuxen nivå för barnens skull!
Vart vill jag komma, kanske ni undrar?
Jo! Nu fick vi återigen ett bakslag vad gäller att ha ett djur hemma på prov....Texas som vi var fodervärdar åt blev stressad av miljöombytet och fick återvända till sitt gamla hem...till våran stora förtvivlan :(
Och vi har ju t ex provat med katt ett par gånger förut, men då har det som sagt inte fungerat p g a andra orsaker (syftar bl a på det jag nämnde ovan, och tänker inte gå in mer på det) Nu har vi ju då lilla Charlie (kattungen) som vi väntar på att få hem (och som förresten var en tjej, men det får nog bli namnet Charlie ändå i s f, eller så kanske vi ska satsa på E S T E L L E ? :P) Men nu är jag så rädd....
Dels är det ju naturligtvis INTE BRA för djuren att "hatta" hit och dit....även om de har de bra både hos oss och i hemmet de kommer ifrån. Men ett djur är ju ingen handelsvara som man bollar med som om det vore materiella ting. DESSUTOM så vet jag inte om jag vill utsätta mig själv, Anders och framförallt inte våra barn för risken att eventuellt behöva genomgå ytterligare en jobbig separation. Man fäster sig ju såklart vid djuret, och det är känslomässigt väldigt jobbigt då man inser att det inte fungerar.....Jag tycker dessutom det sänder ut fel signaler till barnen. De ska lära sig att man respekterar djur. Ska mina barn skaffa egna djur då de blir vuxna vill jag att de tänker igenom beslutet noga INNAN. De ska då vara medvetna om att ett djur behöver omsorg, skötsel, kärlek och vård livet ut....Jag vill inte att de ska ha den inställningen att tröttnar man, så kan man bara låta djuret flytta till ett annat hem....Djur har precis som vi- känslor! MEN! Barn gör ju då inte som man SÄGER, de gör som man själv GÖR....
Nu svamlar jag på här...men är så i valet och kvalet om vi törs prova att ta hem lilla Charlie efter detta med Texas, det var liksom droppen som fick bägaren att rinna över....Tänk om det inte fungerar av den ena eller andra anledningen denna gång heller? Vi vill ju så gärna ha ett djur att älska och få rå om...varför går det bara emot oss vad gäller den frågan?
*Ledsen & besviken*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar